Kunskapsproduktion har alltid ett dialogiskt element
”Detta stycke är ett bra exempel på hur urfolksparter lär mig om samskapande, det djupa lyssnande som krävs och att kunskapsproduktion alltid har ett dialogiskt element.”
Jag ville dela ett utdrag ur en film som vi gjorde tillsammans med urfolksberättare redan 2013 i Västra Sibirien, där en vän till mig, språkforskaren Agrafena Pesikova, är ganska kritisk till forskarnas roll och deras intrång i de ursprungliga samhällenas trosföreställningar.
Detta stycke är ett bra exempel på hur urfolksparter lär mig om samskapande, det djupa lyssnande som krävs och att kunskapsproduktion alltid har ett dialogiskt element.
”Ritualen med shamanistisk trance håller på att försvinna nästan helt. Den utförs mycket sällan och då bara i yttersta nödfall. Till synes seriösa människor, forskare, sysslar med sådant. Varför går de inte och beskriver en fälla!? Men de tränger sig in i den andliga kulturen. Varför då? Jag frågar inte heller prästerna vilken sorts kristendom de har där. Men de börjar gräva i själen. Vad behöver de göra det för? Det vore mycket bättre om forskaren beskrev en fälla eller en renhjord eller kläder. Det vore en stor prestation, eller hur? Men de tränger sig in i sådant de inte vet något om. De är inte kapabla att förstå det. Det teknogena samhället är ryskspråkigt och främst inriktat på kristendomen. Kristendomen är dock en ramarnas religion. Det betyder att den begränsas av tillstånd och restriktioner. Den sätter in allt i en bestämd ram. Hedendomen är mer komplex. Den stoppar inte in saker i fack utan förbinder allt, mänskliga handlingar och den andliga världen, kultur och kläder, den omfattar allt. Det är svårt för hedningen att passa in i dessa ramar. Därför utvecklade vi denna öppna återhållsamhet, eller denna återhållsamma öppenhet.”
Referens:
Agrafena Pesikova, 23:35 min, Before the Snow av Christian Vagt
