Stephan Dudeck

Om forskning inte överraskar dig är den inte värd att bedriva, hörde jag en gång den kanadensiska antropologen Julie Cruikshank säga. Jag tror att detta var en av anledningarna till att jag bestämde mig för att studera antropologi i Berlin i början av 1990-talet. Men en annan drivkraft var att motverka disciplinens koloniala historia och de politiska, ekonomiska men också epistemiska former av dominans som den har inneburit för urfolk världen över. Ur detta perspektiv var det bara logiskt att jag valde det postsovjetiska Norden som mitt forskningsfält för att utmana min uppfattning om den sovjetisk-tyska kopplingen, för att se ”den andra änden av pipeline:n” och för att bygga solidariska forskningsband med urfolksparter i västra Sibirien. Som en grupp likasinnade studenter försökte vi inledningsvis få khantiska aktivister från Sibirien till Tyskland för att hjälpa dem att bekämpa oljeindustrins angrepp på deras mark och miljöförstöringen, i stället för att själva resa dit. Under åren som följde bjöds jag in att arbeta med och lära av mina urfolksvänner om renskötsel, om relationer till industrin och det dominerande samhället, om deras föreställningar om socialitet och om relationer med icke-människor. På uppdrag av urfolksparter samlade jag in muntliga historieberättelser och dokumenterade urfolksritualer, särskilt den östkhantiska björnceremonin. För några år sedan flyttade jag till Sankt Petersburg för att arbeta som forskare och biträdande professor vid Europeiska universitetet i Sankt Petersburg. Att vara i Ryssland gjorde det lättare att samarbeta med forskningspartners, men dessa relationer bröts och slets sönder av Rysslands krig mot Ukraina. Att bevara kontakter och arv samt att göra vad jag kan för att bekämpa kriget och dess konsekvenser för arktiska folk är nu den mest angelägna uppgiften. Utan cirkumpolär solidaritet och lärande av urfolks sätt att bygga relationer, socialitet och epistemologier tror jag att detta inte kommer att vara möjligt.