En samisk barnmorska, som var bekymrad över bristen på kulturell kompetens inom kvinnovård och förlossningsvård, bjöd in mig att delta i ett projekt som samlar in berättelser om födslar från norra Sápmi i Norge.

Jag upptäckte att födelseberättelser i Sápmi utgjorde ett rikt forskningsfält där det var avgörande att vara närvarande i berättelsen och att skapa en förbindelse med det barn som närmade sig. Barnmorskorna insisterade på att själva genomföra intervjuerna, välja sina intervjuobjekt och få sina namn inkluderade i berättelserna. Jag var djupt involverad i processen.

Detta projekt var ett sätt att värdesätta samiska kunskapssystem. Det resulterade inte i granskade vetenskapliga artiklar, utan i personliga berättelser som står på det sätt kvinnorna vill att de ska stå och som kan användas för vilket syfte berättarna än önskar, inklusive att utforska deras samiska identitet och kultur. Samskapande sker där människor lever, där de vill vara, och när arbetet är användbart för kunskapsbärarna.