Att arbeta tillsammans med ansökan om finansiering för DÁVGI-projektet kändes som ett eget projekt och lärde mig värdefulla läxor om betydelsen av mänsklig kontakt och behovet av tid och uthållighet.

Natten då ansökan skulle lämnas in, när jag granskade budgeten en sista gång, upptäckte jag en orättvisa i den planerade fördelningen av medel mellan Saamiska rådet och de tyska institutionerna på grund av olika beräkningar av overheadkostnader. Det knöt sig i magen på mig eftersom vårt projekt om etisk forskning verkade stå på en orättvis grund.

Trots stressen underlättades det att kontakta Elle Merete på Saamiska rådet av det förtroende vi redan hade byggt upp genom tidigare samarbeten. Jag kände att jag kontaktade en person, inte en institution.

Tack vare de redan existerande relationerna mellan de potentiella projektpartnerna, och även om vi inte visste om projektet till slut skulle få finansiering, fortsatte vi att vidareutveckla förslaget. Vi lämnade inte in det den dagen utan bestämde oss för att avsätta den tid som behövdes för att skapa en rättvis budget. Även om vi inte kunde ändra finansieringsstrukturerna tog vi fram en lösning för att säkerställa proportionerlig finansiering för alla partnerinstitutioner.